Carro (läs Carro-Barro) är min roligaste kompis men även den kompis jag kan bli mest frustrerad på.
Ex. Vi ska på möte som börja för fem minuter sedan. Hon står och predikar om på vilka sätt man kan knyta en halsduk. Lixom HALLÅ?
På samma gång är hon välldigt klok och fintar bort allt med en massa fakta.
Ex. Står i affären som stänger om en minut och ska köpa the, då predikar hon om de olika the sorterna och deras värkan på kroppenen. Vad gör man?
Hon får konstiga saker för sig som hon håller på med ett tag. Nu har hon en period där hon viker hon svanar av papper, faktiskt precis så sa hon "när man ändå har tid" och satte sig på golvet och vek en till svan. Pust!
Om det inte är svanar så klipper ut onödiga saker ut tidningar och klistrar upp lite här och var.
Jag och Carro har inte alltid varit bra kompisar, men ändå när man kollar tillbaka på bilder så står vi ofta brevid varandra i en grupp.
Vi kanske inte vill vara kompisar igentligen? Men våra hjärnor lixom dras tillvarandra.. Tillsammans är vi kloka!
Kallar henne kort och gott SILLEN, eftersom att hon alltid har gett mig en massa olika smeknamn, allt från Karrusell när vi gick i scouterna ihop till det nuvarande Carro-Barro, som hon även fått alla våra små konståkningsungar att kalla mig. Jävligt irriterande! Jag heter ju Carolina! Ja, men det är lite sån hon är Sylvia. Retsam på ett väldigt oskyldigt sätt. Hon förstår det helt enkelt inte själv.
Iallafall, med Sylvia har man aldrig tråkigt. För det första så kan hon aldrig hålla tyst, det är sång, ljud, prat HELA tiden, nu till exempel sitter hon och nynnar "killing myself, ki ki ki killing, killing myself". Jag kan väl säga att vi triggar varandra en del. Börjar snacka långkallingar och slutar med att eldigt diskutera meningen med livet på skånska. Vi har båda en viss förkärlek till NOnsSENS!
Men, det är inte alltid jag står ut med kvinnan. När man är trött och seg och ska upp till ishallen och Sylvia bara är full av LIIV kan man bli ganska förbannad. Sedan är det ju problemet med gränsen mellan Vår fiktiva värld och verkligheten. Jag menar när man går runt och snackar med "honung i halsen" (dalmål) och sedan spelar gangsta är det svårt attt återvända till verkligheten. När vi avslutade samtalet med att skrika "jävla fittkärring" efter varann så tar det ju lite på ens relation, det kan jag hålla med om. Men nästa gång vi ses är det fina ord och "honung i halsen" igen. Så man står ut, för jag vet ju att i verkligheten är Sylvia en liten ängel! (eller är hon?!)
TACK FÖR IDAG!
SLUT FÖR IDAG!
Varför skriver ni "hjävlafittkäring". tänk på att det är barn som kan läsa(som jag!)
SvaraRadera